Hon hade det objektivt sett väldigt bra. Hon var i kontakt med mig och ville ha mental träning/coaching. Jag sa nej med det blev ja av någon konstig anledning. Det blev i alla fall väldigt lärande och utvecklande för mig också.
Jag tyckte att hon hade lyxproblem. Men jag hade fel. Det spelar ingen roll om du har allt om du inte känner att du är där du vill vara. Hon upplevde sig som osäker, vilsen, självkritisk, mer och mer sökande och kände sig väldigt ensam. Det blev stress och press. Livsglädjen började successivt försvinna. Hon kände sig ensam och ingen att prata med.
Hon tog kontakt med mig för ett antal år sedan. Det första vi var överens om och som jag var väldigt tydlig med, var att det skulle få ta den tid som det krävdes för att hon skulle landa rätt. Efter ett målmedvetet och långsiktigt mentalt processarbete hamnade vi rätt på det! Det vi framför allt har jobbat med är att bygga en bra relation och mental styrka för att hantera både framgångar och motgångar.
Hon har successivt hittat sig själv, fått tillbaka livsglädjen, mår riktigt bra, är tacksam, glad och njuter av livet.Hon sa något till mig som var ett lärande för mig: ”Det är så viktigt att ha någon som man kan prata med om stort som smått. Någon som finns bara för mig och lyssnar, bryr sig, som alltid är tillgänglig, utmanar och vill väl.” Ibland handlar mental träning/coaching om att bara finnas där…
