
Han var en stor talang. Allt gick lätt och rätt i skolan. Vägen var utstakad. Så började det gå emot när han kom på universitet. Det blev några bakslag som han inte alls var van vid.
Det tog på och han började tappa motivationen och glädjen. Självkritiken, ångesten och oron blev allt starkare och destruktiva beteenden blev allt vanligare. Han kände sig fullständigt värdelös…
Hans mamma, som jag känner, ringde till mig för några år sedan och var mer än förtvivlad. Efter en intensiv övertalning och bearbetning så lovade jag att ta jag mig an uppdraget. Nu några år senare så går det riktigt bra igen för honom och han tillhör de allra bästa i sin klass på universitetet.
Han jobbar extra och har funnit livsglädje, motivation och driv. Det finns mycket lärande i den här berättelsen. Ge aldrig upp. Det går att komma tillbaka ännu starkare. Våga ta hjälp, det kan vara avgörande.
Det vi har jobbat med är att skapa rutiner och bra vanor varje dag, ha fokus på det som har gått bra, vara bekväm i det obekväma. Det som ändå har varit avgörande har varit att se och förstå hela honom, ha tålamod och ett långsiktigt perspektiv och framför allt följa upp med regelbundna mentala coachsamtal och sms. Han har känt sig viktig och värdefull, blivit utmanad att gå utanför bekvämlighetszonen.
Det vi startade med i vår mentala coachresa var att han fick börja med att varje kväll skriva upp en sak som han var tacksam för.
I början var det svårt så vi fokuserade på väldigt små saker. ”Detta gjorde att jag kunde utmana mig själv när jag hade ångest, oro och ältade. Då tänkte jag på vad jag var tacksam över. Successivt fick jag tillbaka glädjen och motivationen. Då blev jag också mer optimistisk och kunde ta nya steg och mål! Det här har varit avgörande för min utveckling!” Det känns som om han vunnit VM- och OS-guld.
Vi jobbar fortfarande tillsammans i mental träning/coaching. Nu med andra perspektiv och mål…